Ja, nu skrivs återigen artiklar, görs radioprogram och uppgivna misshandlade, dödshotade och jagade kvinnor larmar om hur det ser ut och bara blir värre när det gäller orättsväsendets framfart i kvinnors och barns liv.
Men vi kvinnor som har varit med några decennier vet ju, att det händer aldrig att våldsamma pappor ställs till svars för sina handlingar så att kvinnor och barn äntligen kan få lugn och ro.
Fäders rätt till ansvarslöshet och våld mot de sina är grundmurad och det finns ingen gräns för hur mycket landets rättsinstanser stöder dem.
Mäns våld får kosta samhället hur mycket som helst. Det är som med alkoholen och dess skadeverkningar. Den får också kosta hur mycket som helst.
Och det är synd om pappa, tycker domstolarna, när han dricker för mycket, slår på fyllan, slår när han är nykter, bakfull, trött, stressad, lugn, pigg, glad, ja slår, sparkar, hotar, våldtar och mördar lite när som helst.
Den aldrig sinande ström av gråtmild sympati som dessa återfallsförbrytare åtnjuter från rättsväsendets sida strider mot alla lagar och konventioner som finns men upphör ändå inte.
När det gäller ekonomisk upprättelse, så undrar man hur många miljarder samhället är skyldigt de misshandlade kvinnor och barn som dömts och döms till tvångsumgänge och ”samarbete” med sina förövare.
Papporna som slår häktas inte under utredningstiden, sen får de oftast inga straff heller, tvärtom hjälper samhället dem att fortsätta psykiskt, ekonomiskt, juridiskt och fysiskt misshandla, dödshota, jaga och förfölja kvinnorna.
Så en sådan man får sin ljuva hämnd om kvinnan lämnar honom. Lämnar hon honom inte så slutar det med döden. Så hon har att välja mellan fortsatt misshandel, förföljelse och fara för barnen, eller dö. Hon väljer flykten. Men vad hjälper det?
Samhället tillåter och understöder ju männen att driva vårdnadstvister i åratal (genomsnittstiden tycks vara tio år), vilket innebär att barnen får hela sin barndom förstörd.
Kvinnan kan glömma yrkesliv och socialt liv. Hon får ett ekonomiskt straff som brukar uppgå till flera hundra tusen kronor. Det är hon och barnen som blir straffade, inte gärningsmannen.
Många gånger innebär det även ett dödsstraff. Men hur många decennier än Kerstin Weigl uppdaterar sin lista sker ändå ingen förändring.
Det skylls på att rättstjänarna saknar kunskap. Sanningen är att de vägrar skaffa sig någon och de är översvallande partiska till våldsamma gärningspappors förmån.
I Sverige har kvinnan lika lite rättigheter som i de så kallade hederskulturer som man förfasar sig över. För om man inte får skydda sitt eget och sina barns liv, och inte heller får samhällets hjälp, då har man inga rättigheter. Så Sverige är i själva verket just en sådan patriarkal kultur, utan att erkänna det. Det är därför det ser ut som det gör. Hopplöst.
Vilket inte minst visas av SVT:s senaste miniserie i genren pappahyllning, ”Att rädda ett barn”, där Münchhausen by proxy-tema har valts som den mest angelägna aspekten att belysa när frågan om vårdnadstvister äntligen tas upp på bästa sändningstid.
Hur många kvinnor har fått sätta livet till på grund av att domstolarna tillämpar PAS och hjälper männen till kontaktyta genom att regelmässigt ge misshandlarna gemensam vårdnad och umgängesrätt med barnen i vårdnadstvister, och numera även, i ”jämställdhetens” namn, enskild vårdnad där de till och med fråntar barnen rätten att träffa sin mamma – som i det s k Gotlandsfallet?
Så vi får se hur länge ”upprördheten” varar denna gången – innan allt går tillbaka till det gamla vanliga osynliggörandet. Fler misshandlade kvinnor och barn. Och fler dödade.
Se tidigare inlägg i bloggen:
Sanningen om Papparättsrörelsen 