Varför är Richard Gardners ”teori” om Parental Alienation Syndrom/Parental Alienation pseudovetenskap? (Gardners ”teori” går även under namnet Parental Alienation Disorder, Parental Alienation eller på svenska under förkortningen PAS, ”föräldraalienation” eller ”otillbörlig påverkan”.)
1. Richard Gardner som utarbetade ”teorin” gjorde det i ett kommersiellt syfte, utan hänsyn till vilka följder det fick för barn och mödrar, i vårdnadstvister där våld, dominans och sexuella övergrepp från mannens sida var anledningen till att kvinnan valt att separera från mannen.
Gardner försörjde sig som ”expertvittne” på förövarens sida i domstolarna. För att möjliggöra vårdnad och umgänge för våldsutövande och våldsdömda fäder utarbetade han ”teorin” om PAS. Hans ”expertvittnesmål” med ”teorin” om PAS som grund ledde följaktligen till att våld, hot och sexuella övergrepp mot barnet och mamman kunde fortsätta, och i många fall även förvärras.
Att detta blivit den direkta följden av användningen av PAS eller ”Parental Alienation” som ”diagnos” och bedömningsgrund i vårdnadstvister är lätt att belägga. Senast igår publicerades en amerikansk artikel av Peter Jamison i SF Weekly, ”Illegal Guardians – California Family Courts Helping Pedophiles, Batterers Get Child Custody”, där det också tydliggjordes:
”Attempts to curb the system’s capacity for enabling abusive parents have thus been perceived in the past as antimale activism. When state Assemblyman Jim Beall, a San Jose Democrat and chair of the Assembly’s Human Services Committee, introduced legislation in 2009 that would have banned the use of Parental Alienation Syndrome in California family courts, strong opposition from fathers’ rights groups helped doom the bill.”
I ett av de fall, som artikeln tar upp hade faderns hot om att döda barnet varit känt av domstolen genom att modern ansökt om besöksförbud och lämnat in bevis i form av skriftliga meddelanden i vilka mannen hotat döda barnet under umgänget om inte kvinnan gick tillbaka till honom.
Men dessa bevis hade bryskt nonchalerats av domstolen som lögner och försök från mammans sida att alienera barnet från kontakt med fadern med hänvisning till Richard Gardners ”teori” om PAS. Därför fick mannen fortsätta träffa barnet obevakat och det fick någon tid senare till följd att han verkställde sitt hot och dödade barnet.
Till och med Dr Phil har som sagt redovisat hur ”teorin” om PAS missbrukats i amerikanska domstolar och lett till att sju barn dödats av sina fäder när domstolen nonchalerat mammans larm om våldet som försök att ”alienera” fadern från barnen.
Situationen i Sverige har länge varit likadan, men här har införandet av PAS/PAD/PA (”föräldraalienation”) som bedömningsgrund i domstol osynliggjorts och papparättsrörelsens framgångsrika lobbyarbete har mörkats.
Barn har inget rättsskydd, det görs inga riskbedömningar, trots vad lagen säger, för påståenden om våld, eller till och med konstaterat våld, tolkas ändå som försök från moderns sida att utmanövrera fadern från vårdnad och umgänge. När barnen ropar på hjälp av samhället på grund av faderns våld och övergrepp, så är tolkningen att mamman utsatt barnen för PAS.
Det har lett till ett synsätt som legaliserar brott och illegaliserar brottsoffers mänskliga rättigheter, och till att det inte finns några omständigheter som kan förläna våldsutsatta barn och mödrar skydd från kontakt med gärningsmannen. Och det i sin tur innebär att våldsutsatta barn och mödrar inte har några mänskliga rättigheter. De får inte skydda sig från våld och övergrepp utan är utelämnade till kontakt med gärningsmannen, och därmed tvingade att leva under hot, under hela barnets uppväxt.
Mödrar och barn som utsätts för hot och våld tvingas till gemensam vårdnad och barnen till obevakat umgänge. Barn som lider av skador från våldet som pappan utsatt familjen för nekas hjälp. Många mödrar har dödats på grund av den kontakt som gemensam vårdnad och umgänge medfört.
När Aftonbladet redovisar hur många, är kritiken rasande från ivrarna för den destruktiva fadersmaktens återinförande. Detta är en attack för att demonisera män påstås det. Att dessa kvinnors liv spillts och att deras barn gjorts moderlösa är likgiltigt, istället uttrycks en fanatisk ilska över att deras död och hur den gick till påtalas. Papparättsrörelsen vill att morden förbigås med tystnad.
2. Ett annat exempel på att PAS/PAD/PA är pseudovetenskap kan man enkelt hitta genom att gå in och läsa på en hemsida som kallar sig för ”Familjerättssocionomernas riksförening”; en ”ideell förening” som nu lobbar ivrigt för att dels framstå som neutral och myndighetsliknande, dels framställa pseudovetenskapens PAS/PAD/PA/”föräldraalienation/ som redan allmänt vedertaget av svenskt rättsväsende och akademin , samtidigt som man i sammanhanget hänvisar till ”expertvittnet” och vittnespsykologen Lena Hellblom-Sjögren, som är allt annat än okontroversiell, vilket exempelvis framgår av Anders Brynges (Överläkare/Specialist i Barn- och Ungdomspsykiatri/Psykoterapeut/Fil kand i psykolog) kraftiga tillbakavisande av hennes artikel om PAS i Psykologtidningen ”Läs artikeln om PAS som en saga” (s 22) – citat:
”Eftersom begreppet saknar empirisk förankring är det oanvändbart juridiskt”.
På denna ”Familjerättssocionomernas Riksförenings” hemsida, som dessutom försåtligt försöker ge intryck av att organisera alla socialsekreterare anställda vid Sveriges familjerätter, trots att det är en ren PAS-propagandasammanslutning, skrivs trots det istället så här om Parental Alienation:
”Alienation är identifierat och studerat i 30 länder. Det finns 600 vetenskapliga referenser i ämnet. Det har beskrivits av ett stort antal oberoende forskare. . . Alienation är universellt accepterat bland socialarbetare, psykologer och familjerådgivare som arbetar med högkonfliktfamiljer. I ungefär 20-25% av högkonfliktfamiljerna förekommer alienation.”
Om ”Parental alienation” vore ”universellt accepterat bland socialarbetare, psykologer och familjerådgivare”, hur kommer det sig då, att Anders Brynge, överläkare i psykiatri, psykoterapeut med fil.kand. i psykologi och många andra med honom tillbakavisar det helt och hållet?
Och vad är det för försåtlig begreppsförvirring, att prata växelvis om ”parental alienation” och ”alienation”. Alienation är ett ord i svenska språket som i psykologisk och psykiatrisk litteratur används för att beteckna något som inte alls har med ”parental alienation”, ”föräldraalienation”, ”parental alienation syndrome” eller ”parental alienation disorder” med ursprung hos Richard Gardner, att göra överhuvudtaget.
Den ”revision” man påstått sig göra patologiserar likafullt primär anknytning och leder till ännu värre begreppsförvirring, otrygghet, rättsosäkerhet och misstänkliggörande av våldsutsatta mödrar och barn. Dess ”diagnoskriterier” är vidare direkt undermåliga.
Därefter kommer således rent löjeväckande redovisning av själva ”diagnoskriterierna” för hur ”parental alienation” yttrar sig, enligt William Bernets/Johnstons et al ”reviderade” version av Gardners ”teorier” om PAS, Parental Alienation (det är fortfarande samma kvackademiska smörja):
”Vanliga kännetecken hos barnet:
• hittar på ursäkter för att hindra/minska kontakt
• barnet själv önskar restriktioner av umgänget; vill uttrycka sina synpunkter direkt till domstolen
• Anklagelser om våld, missbruk eller sexuella övergrepp. Många av dessa anklagelser är reella. Alla är det inte. Om anklagelserna inte är sanna, kan fallet många gånger vara svårare än om de är det.
Vanliga kännetecken hos den förälder som alienerar:
• Försvårar umgänge och saboterar den andre förälderns tid med barnet. Påtalar exvis: barnet måste göra läxor, känner sig inte frisk denna dag, har planer med sina vänner, har planerat att sova över hos en kamrat. Ofta säger föräldern att den inte tänker tvinga barnet, det kan ju inte dra in barnet i bilen?
• Uppmuntrar när barnet avvisar den andre föräldern.
• Taktiskt spel för att störa barnets relation med den andre föräldern: lägger sig i telefonsamtal, diskuterar rättsprocess med barnet.
Vanliga kännetecken hos den avvisade föräldern:
• Återkommande stämningsprocesser. Kan både vara befogade och ej befogade.
• Kan påtvinga sig kontakt med barnet: via telefon, via mail eller genom att följa barnet.
• Kan vara oförmögen att kontrollera ilska.
• Kan ha brister i föräldraförmågan eller kapacitet till empati.
• Kan vara en ytterst lämplig förälder.”
Om barnet berättat att ”våld, missbruk eller sexuella övergrepp” förekommer och ”[m]ånga av dessa anklagelser är reella” så är det ju verkligen inte konstigt om barnet ”hittar på ursäkter för att hindra/minska kontakt” eller för den delen ”vill uttrycka sina synpunkter direkt till domstolen”. Vad skulle dessa ”familjerättssocionomer” själva göra under sådana omständigheter? Och vilket beteende ser ”Familjerättssocionomernas Riksförening” istället som önskvärt? Att barnet snällt följer med och utstår mer ”våld, missbruk eller sexuella övergrepp”? Tydligen.
Resonemanget strider också klart och tydligt mot lagen, som grundmurat och otvetydigt stadgar att barnet har rätt att komma till tals i vårdnadstvister, och lika otvetydigt rätt att göra sin röst hörd där. Den domstol som inte efterföljer detta följer således inte heller lagen, varken intentionerna i dess förarbeten eller dess uttryckliga text.
Beskrivningen av den ”avvisade föräldern” är inte mindre skrattretande:
”Kan vara oförmögen att kontrollera ilska.” ”Kan ha brister i föräldraförmågan eller kapacitet till empati.” ”Kan vara en ytterst lämplig förälder.” ”Återkommande stämningsprocesser. Kan både vara befogade och ej befogade.”
Är man ”oförmögen att kontrollera ilska” så är man knappast en ”ytterst lämplig förälder”. Inte heller om man har ”brister i föräldraförmågan eller kapacitet till empati” [här blir det dessutom oklart menar de brister i föräldraförmågan OCH kapacitet till empati, eller menar de ”brister i föräldraförmågan och kapaciteten till empati”]
Man skiljer här inte heller på befogade och ej befogade stämningsprocesser, följaktligen inte heller hur de åtskilts, utan de framställs som likvärdiga ur kriteriesynpunkt. Oerhört märkligt resonemang som abslut inte kan ligga till grund för en medicinsk diagnos som skall inkluderas i DSM-V. Punktlist-formen i sig utgör ingen garant för vetenskaplighet.
De svepande och obegripliga ”kriterierna” gör dem högst ovetenskapliga som ”kriterier”. Olagligheten att patologisera ett barn som utsatts för ”reella” situationer med ”våld, missbruk eller sexuella övergrepp” och ropar på hjälp för det framstår även det helt oförenlig med Svea Rikes Lag samt internationella konventioner. Vad är det här för slags ”familjerättssocionomer”?
En sådan ”teori” vill nu den högerkonservativa och militanta papparättsrörelsen (Fathers Rights’ Movement) upphöja till erkänd medicinsk ”diagnos”.
Vad de i själva verket vill uppnå med detta, är en återgång till en diktatorisk fadersordning, nämligen den machoistiska fadersordning som man nu också upphöjer till norm i exempelvis Brasilien (och Spanien) där det inte längre är tillåtet att uttrycka kritik mot fadern i familjen. Gör en mamma det, så gör hon sig skyldig till ”PAS”. Vad det handlar om är kraftiga inskränkningar av kvinnans rättigheter.
Latinamerika är machoismens hemland, påven är där också den andliga fadern. En påve vars präster i skandal efter skandal visat sig utnyttja barn sexuellt, en påve som förbjuder preventivmedel trots att det leder till att HIV ökar, en påve som också förbjuder kvinnan att avbryta oönskad graviditet, även om graviditeten är en frukt av våldtäkt, mot barn, en påve som sist men inte minst förbjuder skilsmässa.
3. De reaktionära PAS-ivrarna över världen påstår nu också, att APA – American Psychiatric Association – mer eller mindre redan godkänt ”Parental Alienation” som vedertagen psykiatrisk diagnos i DSM-V, deras diagnosmanual som används av medicinsk personal över hela världen och vars nästa reviderade upplaga beräknas vara färdig 2013.
Men när man skriver in Parental Alienation, Parental Alienation Syndrome, Parental Alienation Disorder i sökfältet på deras hemsida får man fortfarande inte upp en enda träff. [2011-03-02]
Det enda som går att hitta är Parental Alienation som ett ”förslag” (proposal) från externa källor (outside sources). Dessa källor är den militanta papparättsrörelsen med konservativa förtecken som i åratal ägnat sig åt intensiv lobbyism för att få den här ”diagnosen” införd i DSM-V. De vill patologisera och kriminalisera brottsoffren och legalisera förövarna och brotten, med andra ord vända svart till vitt, och tvärtom. Det handlar också om ekonomiskt starka krafter, som är angelägna om att denna grovt cyniska marknad för ”expertvittnen” om PAS/PAD/PA nu ska öppna sig som en allt mer stabiliserad lukrativ födkrok.
Lika lite som i Sverige är nämligen de juridiska ombuden och dess ”expertvittnen” satta under lagens tillsyn. I USA krävs tillstånd för att få uppträda som juridiskt ombud, men dessa är uppenbarligen ganska lätta att få, och i fall om vårdnad och umgänge som räknas som det absolut minst attraktiva för lagvrängarna att befatta sig med, så utfärdas ofta tillfälliga sådana, innan personen går vidare i sin karriär.
I Sverige är det dock ännu värre. Vem som helst får uppträda som juridiskt ombud i svenska rättssalar. Advokatsamfundet har ingen tillsyn och personen behöver inte ens vara juridiskt utbildad.
Dessutom har regeringen ändrat reglerna om rättsskydd till brottsoffers nackdel. I civilrättsliga tvister, som vårdnadstvister är, finns inte någon rätt till rättshjälp, då rättsskyddet är borttaget. Man hänvisar till hemförsäkringen, som alla är skyldiga att ha. Samtliga försäkringsbolag har dock ett tak, som gör att en privatperson aldrig kan göra sin röst hörd mot ett företag, eller en arbetsgivare till exempel, utan måste då lägga sig direkt.
Det betyder också, med tanke på vad ”Familjerättssocionomernas riksförening” skriver om ”återkommande rättsprocesser” att barn kan likställas med en vara som kan köpas för pengar. Den som inga har förlorar tvisten eller får föra sin egen talan, och det i sin tur innebär att barnet inte garanteras någon rättssäkerhet alls, inte heller deras mödrar, ifall de inte är kapitalstarka, vilket de sällan är. Det reser allvarliga frågor om rättssäkerhet överhuvudtaget alls kan sägas existera för brottsoffer. I Sverige. 2011.
Källor: SF Weekly – Peter Jamison: ”Illegal Guardians – California Family Courts Helping Pedophiles, Batterers Get Child Custody, The American Society for Adolescent Psychiatry – Joe Kenan: ”About Parental Alienation and DSM-V”, Center for Judicial Excellence, Los Angeles Times: ”Child custody expert linked to llewd Web photos”, DN – Katolska kyrkans sexskandal växer, UNT – Barnen i kläm i vårdnadstvister, Barns fordringar, SR Verkligheten – Nämndemannen fortsätter sova, Familjerättssocionomernas riksförening inbjuder till Familjerättsdagar i Malmö 17 mars 2011 /För de som har möjlighet skulle jag råda till att närvara och ifrågasätta spridningen av Gardners idéer inom Socialtjänsten, då de strider emot vad lagen kräver när det gäller riskbedömning, se Socialstyrelsen Riskbedömningar i samband med utredningar om vårdnad, boende och umgänge (2007)
Länkar: Brottsförebyggande rådet, Regeringskansliet – Mot våld och förtryck, Göteborgs universitet, Regeringskansliet Debattartikel Birgitta Olsson: Italien har antik syn på jämställdhet, Regeringskansliet Debattartikel Erik Ullenhag: Hjälp oss respektera mänskliga rättigheter, Regeringskansliet Pressmeddelande: Mänskliga rättigheter i Sverige kartläggs, Regeringskansliet – Mänskliga rättigheter i fokus under en månad, UN Human Rights Council, Margot Wallström – ”Sexuellt våld mot kvinnor – historiens största tystnad”
Sanningen om Papparättsrörelsen 